-
Besök 1800-talets Halstö
På Tunabacka i Snappertuna finns Forngårdens museum som öppnades år 1958. Museet visar hur man bodde på ett skärgårdshemman i mitten av 1800-talet, komplett möblerat med sängar, köksattiraljer, spinnrock, verktyg, spritplunta och smörstämpel. På huvudbyggnaden på gårdsmuseet, en röd låg s.k. parstuga kan man läsa namnet Halstö. Hit har nämligen den gamla mangårdsbyggnaden fån 1700-talet (bokstavligen) vandrat vidare. På 1940-talet gjorde Snappertunaborna en gemensam insats för att grunda ett museum, en forngård som skulle visa hur folk levde på 1700- och 1800-talet. För att sätta fart på projektet grundades Snappertuna Fornminnesförening, som ägde museet fram till år 1967, då kommunen tog över. Till museet samlade Snappertunaborna i hop byggnader och…
-
Isupptagning
Isen har genom tiderna gjort det lättare att röra sig i skärgården vintertid. Då isen håller gör isvägarna många gånger sträckorna kortare. Men isen hade också en annan viktig funktion förr i tiden: den var länge det enda sättet att kyla ner mat. Is användes systematiskt som kylningsmetod under hela 1800-talet och under den första halvan av 1900-talet, innan kylskåpen så småningom tog över. Handeln med is var stor under 1800-talet och in på 1900-talet, och bl.a. Norge var en stor exportör av is. Till yrke kunde man vara iskarl, eller isutkörare, och jobba med att såga upp isblock i sjöar och hav och sedan frakta dem till kunder. Isupptagningen…
-
Torpardottern som basade över Halstö
Enligt äldre lagar gick gårdarna i arv från far till son i Finland under nästan hela 1800-talet (lika arvsrätt för män och kvinnor kom år 1878). Kvinnorna hade inte i så mycket att säga till om i övrigt heller: först under senare hälften av 1800-talet (1864) blev ogifta kvinnor myndiga när de fyllde 25. Innan det stod de gifta kvinnorna under sina mäns förmyndarskap, och de ogifta under faderns, den närmaste manliga släktingens eller någon annan mans förmyndarskap. Även om det inte syntes i de officiella pappren var det en kvinna som under början av 1800-talet ställde och styrde på Halstö. Kristina Johansdotter Öhman, vars far var torpare…
-
Torparna på Gloholmen och Granholmen
Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fanns det torp som hörde till Halstö på åtminstone Granholmen och Gloholmen. Torparna bodde i torparstugor och odlade mark, fiskade och hade kor. Som ”hyra” skulle de göra vissa dagsverken för bonden på Halstö, som t.ex. delta vid vårbruk, slåtter, skörd eller potatisupptagning. Torp som benämning uppkom redan på medeltiden, då man delade upp hemman i flera delar t.ex. på grund av arv. De mindre gårdarna klassades som torp och fick betala mindre skatt. Senare blev torp benämningen för en mindre gård som inte var skattepliktigt, utan som i stället hade dagsverksplikt till markägaren. Torparen ägde alltså inte själv jorden han brukade.…
-
Från fiske och handelsfärder till stuguthyrning
Halstö har såvitt man vet varit bebott i omkring 500 år, antagligen på grund av sitt centrala läge vid den viktiga farleden längs med Finlands sydkust. Halstöborna har genom tiderna kunnat sysselsätta sig med både sjöfart, handel och lotsning utöver det mera allmänna mångsyssleriet i skärgården, som bestod av fiske, jakt, jordbruk och boskap. Från och med medeltiden bedrevs det aktivt handel, det som brukar kallas bondeseglationen, mellan skärgårdsborna i västra Nyland och Reval (Tallinn) och Stockholm. Under hela 1800-talet seglade Halstöbönderna på handelsfärder till Stockholm, Reval och Helsingfors, men under 1900-talet slutade man småningom med det då segelfartygens era började vara över. Sedan början av 1700-talet har gården på…
-
Några jakthistorier från förr
Jakt stod säsongsvis för en stor del av maten på bordet i skärgården, både sälar och fåglar, och också fågelägg, var eftertraktade som föda. Från sälarna tog man, förutom köttet, till vara både skinn och späck (alltså fett). Av späcket kokade man tranolja som bl.a. kunde användas som olja för lampor. Fågelskytte med vettar var det vanligaste jaktsättet. Sjöfåglar som var populära jaktbyten var alfågel, ejder, skrak och knipa. De här fåglarna förekommer också ofta i ortnamn, just på grund av att jakten var en viktig del av vardagen. Vårjakten var genom tiderna speciellt viktig i skärgården, då man efter en lång vinter igen hade chans att få färskt kött…
-
Juldagen år 1878
På 1800-talet gick hela december åt till att förbereda julen. Lutfisken skulle läggas i blöt, grisen skulle slaktas (om man hade en), bröd bakas och öl bryggas. Man skulle också städa och byka, allt skulle vara rent och fint till julen. Julen var årets stora högtid och något att se fram emot under de mörka vintermånaderna. Den var också den längsta ledigheten man hade. Till julottan på juldagen skulle man, i före som före. Julottan kunde börja så tidigt som klockan 4 på morgonen, men vanligen började den klockan 6. År 1878 slutade färden till julottan i tragedi för kyrkfarare från Halstö, Nothamn och Växär, då deras båt kantrade…
-
Notfisket på Halstö
Notfiske är en gammal fiskemetod använd sedan medeltiden. Strömmingsnoten var fram till mitten av 1800-talet den effektivaste metoden att fiska vårlekande strömming. Fiske med not gick till så, att noten, ett stort nät bundet av garn, drogs genom vattnet och togs ihop antingen vid stranden eller i en båt. Genom att dra noten genom vattnet tvingades fiskarna in i struten där de fastnade. Strömmingsnoten på Halstö På Halstö var strömmingsnoten det viktigaste fiskeredskapet under 1800-talet. Allt garn spanns och tvinnades hemma på gården som morgon och kvällsarbete för mor, döttrar och tjänarinnor. Notgarnet var gjort av hampa och lin. Hampan hämtades i stora balar från Reval (dagens Tallinn) och häcklades…
-
Sjöjungfrun och tomten på Ådön
Folktron var stark under flera hundra år i Finland. Från 1850- till 1930-talet tecknades finlandssvenska sägner ner och samlades i verket Finlands svenska folkdiktning. Också på Halstö trodde man på tomtar, maror och sjöjungfrur. Här följer några exempel på vilka väsen man kunde stöta på i trakten, nedtecknat i början av 1900-talet. Sjöjungfrun på Ådön ”Sjöjungfrun på Ådön brukar visa sig: hon har långt, ljusgult hår och långa tissar. En gång tvättade hon sig på Ådöbranten, men försvann i djupet, då en person kom roende.” Tomten på Ådön ”Ådötomten på Halstö kunde ej fördraga Öhmans grå häst. Då Öhman plöjde på Ådön och lämnade hästen där över natten, var han…
-
Sommargäster på Halstö på 1890-talet
De första sommargästerna kom till Halstö i slutet av 1800-talet. Vid sekelskiftet var sjövägarna bättre utvecklade än vägarna på land. Det gick lätt för stadsborna att ta sig ut i skärgården, eftersom ångbåtar trafikerade farlederna. Med de större ångbåtarna kunde man ta sig ända till England. På Halstö såg man chansen att hjälpa upp ekonomin och hyrde ut huvudbyggnaden över sommarmånaderna. Husbonden med familj flyttade in i den gamla huvudbyggnaden (som i dag finns på Forngårdens museum) och bodde där under sommaren. Efter hand började man hyra ut flera sommarbostäder på Halstö, och år 1896 började en kustångare, som trafikerade rutten Helsingfors – Ekenäs, stanna till vid bland annat Halstö, Busö, Dalkarö och…
