Notfisket på Halstö
Notfiske är en gammal fiskemetod använd sedan medeltiden. Strömmingsnoten var fram till mitten av 1800-talet den effektivaste metoden att fiska vårlekande strömming.
Fiske med not gick till så, att noten, ett stort nät bundet av garn, drogs genom vattnet och togs ihop antingen vid stranden eller i en båt. Genom att dra noten genom vattnet tvingades fiskarna in i struten där de fastnade.
Strömmingsnoten på Halstö
På Halstö var strömmingsnoten det viktigaste fiskeredskapet under 1800-talet. Allt garn spanns och tvinnades hemma på gården som morgon och kvällsarbete för mor, döttrar och tjänarinnor. Notgarnet var gjort av hampa och lin. Hampan hämtades i stora balar från Reval (dagens Tallinn) och häcklades förrän det spanns till garn. Notlinor och rep slogs av lind.
Strömmingsnoten var ett väldigt stort fiskeredskap och kunde vara upp till 200 meter lång. Med mindre notar fiskade man abborre och gädda. För strömmingsnoten hade man notfiskelag, det vill säga folk från olika gårdar som hjälptes åt med fisket och att hålla noten i skick. De delade sedan på fångsten.
Strömmingsnoten på Halstö var 180 alnar lång, dvs. 110 meter, och 16 meter djup. Den bestod av 12 hopknutna stycken.
Strömmingsnoten drogs på våren, då strömmingen lekte och därför vistades på grundare vatten. Man hade bestämda platser där noten drogs, där man visste att strömmingen ”kom upp”. På Halstö drog man not åtminstone vid Drättudden (på Halstö) och vid Ådövarpen (på Ådön).
Notlaget med notkungen i spetsen
För fisket med strömmingsnoten på Halstö behövdes sex personer. En utvald person, ofta den äldsta drängen, var notkung. Notkungen hade huvudansvaret och bestämde, efter väder och vind, exakt när och var noten skulle kastas.
För arbetet med noten behövdes två notbåtar. I fören sattes notvindor in så man kunde vinda upp notlinan. Båtarna bands samman och halva noten togs in i var båt. Man rodde ut på fjärden, där noten skulle dras, löste båtarna från varann och började kasta i noten från båtarna. Då noten låg i sjön, såg den ut som en hästsko med öppningen mot land. Sedan rodde man båtarna mot land medan notlinan löpte ut.
På stranden hade man flera stadiga stänger med kraftiga krokar att binda båtarna i. Där fanns också en notkoja av grankvistar där man förvarade noten.
I kojan satt också de fyra övriga i notlaget, som inte behövdes medan notkungen och hans medhjälpare var sysselsatta med att vira in notlinorna på varsin notvinda i båtarna.
Allt arbete måste ske under tystnad, inget årplask och absolut inget onödigt prat fick förekomma eftersom det kunde skrämma bort fisken.
När linan var intagen flyttades båtarna tillsammans igen, och så började själva noten, det vill säga nätet, hämtas in i båtarna. Fisken hamnade sedan i den säckformade kilen, som blev hängande mellan båtarna. Det var ett tungt arbete och för att ta in noten behövdes tre man i varje båt.
Noten togs inomhus över vintern och styckena löstes från varandra för att lättare kunna hanteras. På våren skulle man igen knyta i hop strömmingsnoten och då ordnades ”jämansitu,” då alla delägare i noten deltog och turvis stod för bespisningen. Det bjöds på kaffe, smörgåsar, pannkaka och brännvin.
Än i dag finns det spår av de gamla fiskeplatserna, i form av inristningar som notfiskarna har gjort, då de suttit och väntat på sin insats i fisket. På Ådö finns inristat G.A.Ö 1836 och på Halstö A.A.Ö 1883.
