Isen har genom tiderna gjort det lättare att röra sig i skärgården vintertid. Då isen håller gör isvägarna många gånger sträckorna kortare. Men isen hade också en annan viktig funktion förr i tiden: den var  länge det enda sättet att kyla ner mat. Is användes systematiskt som kylningsmetod under hela 1800-talet och under den första halvan av 1900-talet, innan kylskåpen så småningom tog över. Handeln med is var stor under 1800-talet och in på 1900-talet, och bl.a.  Norge var en stor exportör av is. Till yrke kunde man vara iskarl, eller isutkörare, och jobba med att såga upp isblock i sjöar och hav och sedan frakta dem till kunder. Isupptagningen…

Enligt äldre lagar gick gårdarna i arv från far till son i Finland under nästan hela 1800-talet (lika arvsrätt för män och kvinnor kom år 1878). Kvinnorna hade inte i så mycket att säga till om i övrigt heller: först under senare hälften av 1800-talet (1864) blev ogifta kvinnor myndiga när de fyllde 25. Innan det stod de gifta kvinnorna under sina mäns förmyndarskap, och de ogifta under faderns, den närmaste manliga släktingens eller någon annan mans förmyndarskap. Även om det inte syntes i de officiella pappren var det en kvinna som under början av 1800-talet ställde och styrde på Halstö.     Kristina Johansdotter Öhman, vars far var torpare…

 Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fanns det torp som hörde till Halstö på åtminstone Granholmen och Gloholmen. Torparna bodde i torparstugor och odlade mark, fiskade och hade kor. Som ”hyra” skulle de göra vissa dagsverken för bonden på Halstö, som t.ex. delta vid vårbruk, slåtter, skörd eller potatisupptagning. Torp som benämning uppkom redan på medeltiden, då man delade upp hemman i flera delar t.ex. på grund av arv. De mindre gårdarna klassades som torp och fick betala mindre skatt. Senare blev torp benämningen för en mindre gård som inte var skattepliktigt, utan som i stället hade dagsverksplikt till markägaren. Torparen ägde alltså inte själv jorden han brukade.…