Vrakgods gav klirr i kassan
I de finländska vattnen ligger tusentals vrak. De äldsta vraken man hittat är från medeltiden, som bl.a. Esselholmsvraket utanför Halstö (som du kan läsa om i det här blogginlägget).
Video: Esselholmsvraket
Genom tiderna har skeppsbrott varit något som skärgårdsborna haft nytta av. På Fårö på Gotland lär man till och med ha bett denna aftonbön :
”Gud välsigne våra åkrar och ängar,
våra pigor och drängar!
Giv fisk i garn och kut i strand!
Gud, låt ett stort skepp stranda på skär i natt!”
De varor man kunde få tag på från ett skepp som förlist var eftertraktade. Till det mest värdefulla som fanns på skeppen hörde tågvirket, d.v.s. repen, som man kunde få riktigt bra betalt för. Också masten och seglen var värda mycket. Lösöre som matlagningsattiraljer, ankare, snickarverktyg, kompasser och annan navigationsutrustning kunde man också sälja vidare (eller behålla själv för den delen). Själva lasten kunde innehålla virke, tjära, segeldukar och matvaror och drycker av alla de slag.
Maan päivän kunniaksi julkaisemme kuvan vihreästä pannusta, joka on Esselholmin hylystä 1500-luvulta. Merionnettomuuksilla on yhteys merten tilaan ja toisaalta meren tila vaikuttaa hylkyjen säilymiseen. #EarthDay #greenweek #curatorbattle #Maanpäivä https://t.co/XHBd7JxgFn pic.twitter.com/ibiQwcfznO
— Suomen merimuseo (@suomenmerimuseo) April 22, 2021
Bild: Vrakgods från Esselholmsvraket
Under medeltiden och under 1600-talet hade man problem med falska fyreldar och mord på besättningsmän som lidit sjönöd, just på grund av de värdefulla lasterna. Efterhand stiftades också lagar för att sätta stopp för de falska fyrljusen, och under 1600-talet var straffet för att tända en falsk fyreld döden.
För att få bukt med vrakplundrandet grundades under 1700-talet dykerikompanier som övervakades av staten (Sverige). Det norra dykarkompaniet höll bl.a. reda på hela den finska kusten och hade fått ensamrätt att bl.a. bärga resterna efter skeppsbrott. De fick också betalt för arbetet av den svenska kronan. Under 1700-talet sjönk kring 20–30 fartyg per år på det norra dykarkompaniets finländska område.
Dykarkompaniet fick också inkomster från de auktioner för vrakgods de ordnade bl.a. på Danskog i Ekenäs skärgård.
Eftersom skeppsbrott ofta skedde kring Jussarö (man känner till ett tiotal olika vrak på området) utanför Hangö och i Ingå skärgård så hade dykarkompaniet en uppsyningsman i Ekenäs. Uppsyningsmannen hade i sin tur strandfogdar som rapporterade till honom bl.a. på Halstö, Algko, Espskär, Busö och Nothamn. Strandfogdarna skulle hålla uppsikt inom sitt område och rapportera om skeppsbrott. De skulle också se till att vrakgodset inte blev stulet eller försvann på annat sätt och se till att det som bärgades uppgavs för myndigheterna.
Särskilt under höstarna drev ”räkogods” (ilanddrivet vrakgods) i land vid stränderna. Då ett fartyg förliste gav sig hela trakten ut på vrakgodsjakt. Från Halstö finns anteckningar (av Einar Öhman) där det berättas att skärgårdsborna under 1880-talet fick tag på både vete och rågmjölsäckar, rom- och vinfat och lådor med ljus då tre fartyg förliste utanför Snappertuna.
