Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fanns det torp som hörde till Halstö på åtminstone Granholmen och Gloholmen. Torparna bodde i torparstugor och odlade mark, fiskade och hade kor. Som ”hyra” skulle de göra vissa dagsverken för bonden på Halstö, som t.ex. delta vid vårbruk, slåtter, skörd eller potatisupptagning.

Torp som benämning uppkom redan på medeltiden, då man delade upp hemman i flera delar t.ex. på grund av arv. De mindre gårdarna klassades som torp och fick betala mindre skatt. Senare blev torp benämningen för en mindre gård som inte var skattepliktigt, utan som i stället hade dagsverksplikt till markägaren. Torparen ägde alltså inte själv jorden han brukade.

I början av 1800-talet fanns det ca 23 000 torp i Finland och ökningen fortsatte fram till 1860-talet då det fanns omkring 70 000 torp. När skogsbruk blev allt lönsammare lönade det sig inte på samma sätt för markägare att upplåta mark för torp, eftersom man hellre använde marken till skogsbruk. I början av 1900-talet fanns de flesta torpen i Finland på herrgårdarna i Västnyland.

På 1860-talet var skräddare Wennerholm från Pojo torpare på Gloholmen. Ett av grunden utanför Gloholmen kallades tidigare Wennerholms tjärangrundet, eftersom Wennerholm brukade tjära sin båt där. Skräddare Wennerholms hustru kallades för Schana, och hon var mycket vidskeplig. Hon var bl.a. rädd för rötmånaden, hade sett tomtar på Gloholmen och tjärade en gång sin ko och sina egna ben. (Tjära var en vanlig ingrediens i folkmedicin förr).

Följande torpare på Gloholmen var kaggmakare Karlsson,vars son stannade kvar som dräng på Halstö efter att resten av famlijen flyttat bort från Gloholmen.

Granholmen var också torp åt Halstö. Här bodde i slutet av 1800-talet skepparen Maurits Sjölund från Gestans, och på 1890-talet flyttades en stuga från Nothamn till ön för honom och hans familj. Efter Sjölund beboddes ön av två andra torpare – en annan skeppare och en fiskare. Den sista torparens barn löste ut Granholmen efter torparlagen 1918, då torparinstitutionen avskaffades.

Enligt torparlagen fick torparna inlösa högst 10 hektar åker och 20 hektar skog. Fram till slutet av 1930-talet omvandlades tack vare lagen över 46 000 torp till självständiga småbruk och över en åttondedel av Finlands åkerareal från arrendejord till egen jord.