-
1800-talskändisar i skärgården
Förutom Augustin Ehrensvärd som grundade Sveaborg (och som nämndes i ett tidigare inlägg) har också andra personer som blivit ihågkomna i historien rört sig i Halstö-trakterna och den närliggande skärgården. Den ryska tsaren Alexander III och hans gemål prinsessan Dagmar av Danmark vistades i västra Nylands skärgård med sin lustjakt, och gästade bl.a. Källviken nära Ekenäs och Barösund. De besökte trakten i flera repriser under åren 1880- och 1890-talet och Dagmarkällan vid Källviken har fått sitt namn av prinsessan Dagmar, som ett minne av besöken. Kejsarparet väckte uppmärksamhet där de rörde sig: sällskapet reste med tre kejserliga yachter och ett antal lotsbåtar. En annan som tillbringade tid i Snappertuna…
-
Besök 1800-talets Halstö
På Tunabacka i Snappertuna finns Forngårdens museum som öppnades år 1958. Museet visar hur man bodde på ett skärgårdshemman i mitten av 1800-talet, komplett möblerat med sängar, köksattiraljer, spinnrock, verktyg, spritplunta och smörstämpel. På huvudbyggnaden på gårdsmuseet, en röd låg s.k. parstuga kan man läsa namnet Halstö. Hit har nämligen den gamla mangårdsbyggnaden fån 1700-talet (bokstavligen) vandrat vidare. På 1940-talet gjorde Snappertunaborna en gemensam insats för att grunda ett museum, en forngård som skulle visa hur folk levde på 1700- och 1800-talet. För att sätta fart på projektet grundades Snappertuna Fornminnesförening, som ägde museet fram till år 1967, då kommunen tog över. Till museet samlade Snappertunaborna i hop byggnader och…
-
Isupptagning
Isen har genom tiderna gjort det lättare att röra sig i skärgården vintertid. Då isen håller gör isvägarna många gånger sträckorna kortare. Men isen hade också en annan viktig funktion förr i tiden: den var länge det enda sättet att kyla ner mat. Is användes systematiskt som kylningsmetod under hela 1800-talet och under den första halvan av 1900-talet, innan kylskåpen så småningom tog över. Handeln med is var stor under 1800-talet och in på 1900-talet, och bl.a. Norge var en stor exportör av is. Till yrke kunde man vara iskarl, eller isutkörare, och jobba med att såga upp isblock i sjöar och hav och sedan frakta dem till kunder. Isupptagningen…
-
Torpardottern som basade över Halstö
Enligt äldre lagar gick gårdarna i arv från far till son i Finland under nästan hela 1800-talet (lika arvsrätt för män och kvinnor kom år 1878). Kvinnorna hade inte i så mycket att säga till om i övrigt heller: först under senare hälften av 1800-talet (1864) blev ogifta kvinnor myndiga när de fyllde 25. Innan det stod de gifta kvinnorna under sina mäns förmyndarskap, och de ogifta under faderns, den närmaste manliga släktingens eller någon annan mans förmyndarskap. Även om det inte syntes i de officiella pappren var det en kvinna som under början av 1800-talet ställde och styrde på Halstö. Kristina Johansdotter Öhman, vars far var torpare…
-
I de lugnaste vatten…
Under världskrigen sattes ungefär 160 000 minor ut i Östersjön, och av dem 60 000 i Finska viken, som efter det andra världskriget var världens mest minerade havsområde. Både finländarna, tyskarna och Sovjetunionen lade ut sina egna minor på området och de mest minerade områdena vid den finska kusten var utanför Kotka och Fredrikshamn och utanför Porkala. Minorna var ett problem i skärgården efter första världskriget. Också efter det andra världskrigets slut fortsatte minorna att skörda liv. Under 1940-talet skedde många dödsolyckor på grund av ilandflutna minor som exploderade bland annat då barn lekt med dem, men också då personerna som hittade dem, ofta i samband med fiskefärder, försökte…
-
Torparna på Gloholmen och Granholmen
Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fanns det torp som hörde till Halstö på åtminstone Granholmen och Gloholmen. Torparna bodde i torparstugor och odlade mark, fiskade och hade kor. Som ”hyra” skulle de göra vissa dagsverken för bonden på Halstö, som t.ex. delta vid vårbruk, slåtter, skörd eller potatisupptagning. Torp som benämning uppkom redan på medeltiden, då man delade upp hemman i flera delar t.ex. på grund av arv. De mindre gårdarna klassades som torp och fick betala mindre skatt. Senare blev torp benämningen för en mindre gård som inte var skattepliktigt, utan som i stället hade dagsverksplikt till markägaren. Torparen ägde alltså inte själv jorden han brukade.…
-
Ett evigt roende och hopande
I långa tider var det den egna muskelkraften som gällde när man tog sig fram på haven. På medeltiden räknades avståndet till sjöss i veckosjöar, som antas vara ett mått för hur långt man orkade ro innan man måste byta roddare. På en dag räknade man med att hinna ro sex veckosjöar. En veckosjö har antagits vara kring ca 8 och 11 km, förstås beroende på väder och vind. För dagligt bruk och kortare färder använde man på Halstö, som på andra håll i skärgården, ekor, skötbåtar, notbåtar och sumpbåtar. Ekor, roddbåtar utan köl, var de simplaste och vanligaste båtarna. Namnet eka kommer från ökstock, som syftar på en båt…
-
Från fiske och handelsfärder till stuguthyrning
Halstö har såvitt man vet varit bebott i omkring 500 år, antagligen på grund av sitt centrala läge vid den viktiga farleden längs med Finlands sydkust. Halstöborna har genom tiderna kunnat sysselsätta sig med både sjöfart, handel och lotsning utöver det mera allmänna mångsyssleriet i skärgården, som bestod av fiske, jakt, jordbruk och boskap. Från och med medeltiden bedrevs det aktivt handel, det som brukar kallas bondeseglationen, mellan skärgårdsborna i västra Nyland och Reval (Tallinn) och Stockholm. Under hela 1800-talet seglade Halstöbönderna på handelsfärder till Stockholm, Reval och Helsingfors, men under 1900-talet slutade man småningom med det då segelfartygens era började vara över. Sedan början av 1700-talet har gården på…
-
Vrakgods gav klirr i kassan
I de finländska vattnen ligger tusentals vrak. De äldsta vraken man hittat är från medeltiden, som bl.a. Esselholmsvraket utanför Halstö (som du kan läsa om i det här blogginlägget). Video: Esselholmsvraket Genom tiderna har skeppsbrott varit något som skärgårdsborna haft nytta av. På Fårö på Gotland lär man till och med ha bett denna aftonbön : ”Gud välsigne våra åkrar och ängar, våra pigor och drängar! Giv fisk i garn och kut i strand! Gud, låt ett stort skepp stranda på skär i natt!” De varor man kunde få tag på från ett skepp som förlist var eftertraktade. Till det mest värdefulla som fanns på skeppen hörde tågvirket, d.v.s. repen,…
-
Några jakthistorier från förr
Jakt stod säsongsvis för en stor del av maten på bordet i skärgården, både sälar och fåglar, och också fågelägg, var eftertraktade som föda. Från sälarna tog man, förutom köttet, till vara både skinn och späck (alltså fett). Av späcket kokade man tranolja som bl.a. kunde användas som olja för lampor. Fågelskytte med vettar var det vanligaste jaktsättet. Sjöfåglar som var populära jaktbyten var alfågel, ejder, skrak och knipa. De här fåglarna förekommer också ofta i ortnamn, just på grund av att jakten var en viktig del av vardagen. Vårjakten var genom tiderna speciellt viktig i skärgården, då man efter en lång vinter igen hade chans att få färskt kött…
